fightangel

Trots att jag får lära mig hantera känslor och tankar så mår jag dåligt. Jag har under hela mitt liv mått dåligt av 80% av tiden. Är det värt att kämpa då? Börjar tvivla starkt på det! Jag är den som sällan klagar eller gnäller. För jag vill inte belasta andra och jag vill inte oroa någon. Men om sanningen ska fram så tänker jag på döden var 10:e minut. Idag mår jag så dåligt så att tankar på självmord finns i mitt huvud varannan minut. Jag orkar inte låtsas längre!

Idag vart det för mycket på DBT. Jag klarade inte av att göra uppgiften och känslorna slogs inom mig. Allt vart för nära inpå och väckte massa obehagliga minnen och känslor inom mig. Idag var uppgiften att ta upp en konflikt man har varit med om med en annan person, och där ifrån berätta hur man upplevde det och hur man på bästa sätt hanterade det. Under hela mitt liv har det funnits proppfullt av konflikter som aldrig blev lösta. Och i dagens läge om man bortser från alla andra konflikter som har legat under mattan i flera år så finns två konflikter med två olika personer som betyder mycket för mig, som inte är lösta än. Och det gör ont! Allt detta resulterade till att jag började stor böla in för alla i gruppen och dom filmade allt. Så nu känner jag mig allämt illa till mods.  Men min teraput sa att det är normalt att man uppfattar det som jobbigt men att det här ska hjälpa mig. Jag hoppas på att han har rätt, han har väll rätt? Han jobbar ju med det här.

Jag har komit fram till att jag är konflikt rädd. (Vem är inte det? Alla är det mer eller mindre) När jag märker att en konflikt är på väg så vänder jag taggarna utåt. Och det gör att konflikten blev större än vad den hade behövt bli. Och då får jag (ser nu efter några minuter att jag skrivit "jag" här, skulle skrivit vi. För det krävs minst två för att lösa en konflikt) bara en större konflikt att lösa.

Jag förstår inte hur man kan vara så elak att man smiter från att lösa en konflik. 



It´s feels lika a big black hole!

Se mig inte.. snälla!